Norrländska Korrespondenten – 19 oktober 1861, sida 2

ma tankar. Men sedan han så suttit en stund ytte rade han: — Emedan wi nu här äro så ostörda, måste jag för dig tillstå, att jag en tid haft något på hjertat, som jag welat, men ej hittills kunnat anförtro di g. — Jag har tyckt mig märka det. Hwad är det? — Jo saken rör mår win, kapten Stålörn, fmarade baronen. Du känner det sorgliga läge, hwari han, liksom få många andra, utan sitt eget förmål: lande blifwit försatt. Han arrenderade Lönneberg, men gick i borgen för en wän samt står nu sjelf på bar bade. Han är, fom du ivet, författ i fonfurstillstånd. Lyckligtwis har han ej hustru och barn. Men huru smärtsamt måtte det ej wara för en man med hans redlighet, kunskaper och talanger att wara försatt i ett dylikt läge. Jag will ej längre dölja hwad jag önskar göra för honom. Jag will bjuda honom hit för någon tid. — Det tål att tänka på och måste betraktas från mer än en sida, swarade friherrinnan. — Jag har tänkt derpå, yttrade baronen, och är beredd att meddela dig mina åsigter. J Stålörns bref herrskar ett uttryck af lugn men äfven det djupaste bekymmer; ide få fom om något fattades för hans timliga behof, ty han förstår att nöja fig med litet, och för det nödwändigaste har jag sörjt — men emellertid uppenbarar sig i hans bref den djupaste smärta. — Jag förmodar, inföll friherrinnan, att han från mina slägtingar i Södermanland fått ett anbud att såsom förwaltare af Sjöhamra komma till dem. Du wet att jag genast stref. — Jag wet det; men Stålörn och jag stå ömfes sidigt i så ftora förbindelser till hwarandra, att wi