Norrländska Korrespondenten – 16 oktober 1861, sida 3

— Men betänk dig ... — Jag wet hwad ni will säga, wöriig prost, fortfor husfadren eldigt, och att de dagar skola må hända komma, då mi wäl funna behöfwa en ringa skärf af detta öfwerfläd. Men Gud har ju uppenbarligen räddat oss ifrån fiendehand och han ffall wäl skydda oss ifrån armod. — Detta är då ditt oåterkalleliga beslut? — Ja, herr prost! Ej sannt, min Karin, du tänker ju som jag! Eller will du kanske behålla detta guld? — Nej, aldrig, swarade hon. Du har talat fom ur min själ. . . — Och hwad skall jag göra med dessa penningar? frågade proften. J Scharffs ögon darrade twenne tårar, och han sträckte ut sina händer till de båda lyckliga makarne. — 3 hafwen gjort rätt, fade Han rörd. Men jag will bedja till den allsmäktige om frid och förfoning för den olycklige landsflyktingen, fortfor han allwarligt. — Jag wet att min huftru och lil-Anna göra det, fade Olof Hansson, och från denna dag will jag äfwen förena mina böner med deras. — Tack, tad! swarade Scharff, och nu må Gud wälsigna eder båda! Farwäl! och han wandrade med snabba steg till den närbelägna prestgården. — Gif dem åt de arma, som, mindre lyckliga än wi, äro fördrifna från hus och hem, ropade Karin lifligt. Men klar och fridfull såg månen ned öfwer Olof Hanssons och liten Karins låga tjell, och stjernorna blickade wänligt in till de båda makarne, som wäl woro fattiga på guld, men rika på lärlek. (Slut.)