Norrländska Korrespondenten – 16 oktober 1861, sida 3

Guld fan ej afplåna gjutet blod, men ånger och tårar funna det! Bedjen för mig, fom jag skall bedja I för eder. — Filjer ingen underskrift? — Nej ingen! En stilla tystnad rådde i frugan och prosten lur tade sig högtidligt tillbaka i karmstolen. — J anen då ej hwem gifwaren är? frågade han slutligen och betraktade betänksamt de omkringstående. — RNej, wördige projt! sade Olof Hansfon raskt. — Och du, Karin? En djup rodnad öfwerflög husmodrens kinder, men denna rodnad förbyttes snart till liljans hwithet, och hon lntade sitt ansigte till mannens starka bröst, liksom hon der wille söka skydd. — Säg, Karin! fade prosten wänligt, wet du hans namn? — Ja. — Nå wäl! — Det är — Jan Andersson, sade hon nästan ljudlöst. — Din förmodan är sann, nickade prosten, det måste wara han. — San Andersson! ropade Olof uppbrusande, we och förbannelse öfwer ... — Tig! förmanade Scharff allwarligt. Dömer icke, så warden j icke dömde. — Han, som wille röfwa ifrån mig min Karin — han fom sände den nära dödande kulan i hennes barm .. — Förlåt oss wåra skulder, såsom och wi förlåte dem oss skyldiga äro! — Ni har rätt, sade Olof Hansson med lugnad stämma. Men detta guld, gifwet af en landsförrädare, will jag ej emottaga.