Norrländska Korrespondenten – 16 oktober 1861, sida 2

Men der fortfor ännu det wilda larmet, endast då och då blandadt med fröjderop. Allt mer och mer tystnade bullret, och snart Herr: skade ett stilla lugn. Men fram bland de försanlade skarorna skred den silfwerhårige religionsläraren. Det ungdomliga modet brann ej mer hans blickar, men en falig frid strålade ur dem. Wälsignande utsträckte han fina händer till den omkringstående menigheten. — Tackom och lofwom Herran! utbrast han rörd, som oss wärnat och bewarat hafwer. Hans hand har underbart räddat oss ur nöd och fara. Med en ringa skara hafwa wi fördrifwit och befegrat en blodtörstig fiende. Herren är mäktig i de swaga. Låtom oss bedja och knäfallande tacka honom som allt förmår. Och klar och blid belyste den nedgående solens strålar det omkringliggande sköna landskapet och den fromma skaran, fom knäböjande omkring sin själaförjare, uppstämde den herrliga hymnen: Nu tackar Gud allt folk! VIII Månader hade förswunnit. Rundtomkring Hölö hade fienderna härjat och plundrat förfärliat. Sö dertelje war förwandlad till en askhög, och af mänga präktiga flott, kyrkor och byar funnos nu endast ruinerna qwar. Östhammar, Nyköping och Norrköping blefwo äfwen lägornas rof. Åntet aktades af den plundrande fienden. Ej en gång de dödas boningar blefwo skonade. Kopparkistorna och de dugliga fmeps ningarne höllos till godo och liken utkastades än här och än der. Den mognande grödan nedtrampades och förstördes, och kreaturen kastades lefwande i lågorna. Tusentals menniskor woro bringade till tiggarstafwen och irrade omkring i bygderna.