Norrländska Korrespondenten – 16 oktober 1861, sida 2

placerade så, att de kunde bestryka stranden och han sjelf hade posterat sig med en brinnande lunta. Sent omsider nalkades det wigtiga ögonblicket. På de lugna wågorna mellan Mörköns och Hölös fasta land framskjöto de ryska galejorna. Snart hade de hunnit stranden, och flockar af skäggiga gestalter, hwilkas anleten brunno af wildhet och djurisk mord: lystnad, störtade framåt. Men plötsligt dundrade en wäl riktad byg-falfma från ett tätt busksnår, och blödande wältrade fig flera af ryssarne i det grönskande gräset. En förnyad salfwa från ett annat Häll ljöd nu, och knappt hade ljndet deraf förklingat förrän det : skrällande smattret af en trumpet hördes. Och fram ur skog och snår störtade till häst och fot en flock af wäl wäpnade män ned till stranden. Ett gladt, ett ljudeligt hurra! hördes, och den förr få öde nejden tycktes uppwakna till idel lif. Dafwa trumhwirflar tonade fjerran från och ljuden upprepades på ett underbart sätt än här och än der. Förwånade slöto fig de landstigne tillhopa, tiockande om de skulle gå framåt eller draga sig tillbaka. Mien deras obeslutsamhet förswann snart, då hr Lohde, fom tills nu afbidat ett lägligt ögonblick, plötsligt affyrade sin kanon midt i den tätaste flocken af fiender. Fattade af en panisk förskräckelse, modlöse af de allt högre ljudande hurraropen, bögeffotten och det hemska dånet från trummorna, skyndade ryssarne i wild flykt derifrån. En gräslig förwirring uppstod då de skulle ila ombord, och många störtade i böljornas sköte och funno der sin graf. Under hemska skrän wände fienden sina galejor derifrån, och snart förswunno de från Hölös strand.