Norrländska Korrespondenten – 12 oktober 1861, sida 3

densainmmä tan Med tita turayet ac von afskiljas. För matlagning dnaa frusna potäter icke, emedan de nästan helt och hållet förlovat fin smal. Men äro de endaft lindrigt stadade of frosten, fan man åter göra dem brulbara, om man lägger dem i lallt matten, hwarwid de wanligen tCfwerdragas med en isskorpa, och, sedan de upptinat, äro fila goda, som friska. Aro de riatigt genomfrusna, är likwäl en sådan behandling ändamålslös. Lämpligaste sättet att förwandla frus na potäter till mjöl är att torla dem, hwiltet bör fie få hastigt fom möjligt. Man sönderskär till den ändan potiä terne i skifwor och insätter dem i ett torkhus eller en bakugn. Dot bör man tillse, att ve ej utsättas för allt för stark wärme, dels emedan ytan då för hastigt sammantorkar, och det watten, fom finnes i stifwans inre delar, ej med lika lätt het afdunstar, dels derföre att hela fifwan blir likasom kolt i stället för tor: kad, hwaraf den antager en glasartad beskaffenhet och gifwer ett, om ej obrnutbart, åtminftone mörkare och sämre mjöl. Hafwa potäterna frusit i sträng köld, öfwergå de snart efter upptiningen till förruttnelfe-jä8ning, men i mindre sträng wäderlek företrädes förruttnelsen hos dem, fom hos andra plantor, of wine och ättite-jäSning. Äfwen i vetta till stånd äro de anwändbara. Winjäsningen igenlännes of en behag lig melonlukt, hwillten ofta qwarblifwer sedan ättilejäsningen redan inställt sig. Hwilkendera af tessa twenne jägningar nu befinner fia, få är det hufwnd sakligen slemämnet, som derigenom före störes, stärkelsen och änghwitan förmandlas obetydligt, och mängden deraf mine skas ej särdeles. Stärkelseberedningen är således äfwen möjlig, under det att potäterna befinna fig i detta jäsningsdtillstånd. Att potäterne frysa är således ett mindre betydligt ondt, så länge man har tillfälle att anwända dem, medan de ännu äro frusne, eller straxt efter det de upptinat. Men så snart töwäder inträffar, och man icke kan hindra potäternes upptining eller hastigt nog förbruka dem, få komma de i jäsning och förlora I brukbarhet i samma mån, fom jäsningen tilltager, till dess te slutligen ej duga till annat än gödningsimnen. (B. L. T.)