Men det war ej han, utan en kraftfull man i Bondes drägt, som nalkades. — Det är min man! jublade en wacker qwinna, till hwilkens sida en ung, fagerkindad flicka, smög fia kärleksfullt. — Bia, bia, lilla Karin, sade en gammal gumma till hustrun, som wille ila till den ankommande. Olof har nog märkt dia, kan jag se. Så war det äfwen och snart slöto Karin och Anna den wäntade i sina armar. i — Nå hwad nytt Olof? sporde en bonde med käck uppsyn. Du kommer ifrån Stockholm, tror jag? Ja, och derifrån hafwa wi föga hjelp att förwänta, sade den tilltalade dystert. Dock, en bra karl hjelper sig sjelf, fortfor han, och hwarken du eller jag äro ju några backharar, min kära Jöns Nilsson. — Nej, swarade denne, som du ser har jag, utom mitt gamla gewär, äfwen twå pistoler, och med Guds hjelp skall jag wäl hoppas att knäcka nägsn Yt — Hin j hört om de äro längt härifrån? frå gade en gubbe. i — De äro nära, fade Olof Hansson, jag met det förwisso, men de skola ej öfwerraska of. Wår gode prost, från hwillen jag just nu kommer, har tillsammans med herr Lohde på Edeby warit ute hela natten och uppställt spejare på höjderna häromkring. Så snart de warsna något, så skynda de hit och bringa oss underrättelser. — Bra! bra! Den prosten är ändå en karlakarl, hördes från alla sidor. — Der kommer han! Der kommer han! ropade plötsligt en röst och allas blickar wändes nu åt det håll, hwaråt talaren pekade. Men pastor Scharff fom ej ensam. Tätt wid