Norrländska Korrespondenten – 9 oktober 1861, sida 3

skilta wälwiljan, såwidt på den kunnat bero, godtgjort. Nedan för sex weckor tillbaka, medan det ännu war soligt och wackert, kom redaktören af Aftonbladet, magister Sohlman, som först låtit dem på jernwäg göra en lusttur till sin wid — belägna egendom, till dem och fade: hissen nu segel och sticken ut årorna, st skola wi med er båt ställa kosan till min egendom, jag skall sjelf fatta rodret och wara lots Snart bar det af genom slussen, och estista segel, fom på århundraden, allt: sedan Affanis brand, ite kommit inom Mälarens läs, fötte fnart jig wäg ge: nom tenna infjös herrliga, blånande sund. Det tycktes dock, som Mälaren ännu skulle rufwa på fiendtliga minnen och icke gerna finna sig wid att plöjas af estisk köl; ty han inswepte fig icke blott uti regndigra moln, fom utgjöto sig i så ihållande skurar, att manskapet, som först i fena natten hunno sitt mål, helt och HÄllet genomblöttes och rorsmannen ådrog sig en förkylning; wågorna bräckte ock båten få, att den, litet innan land uppe nåddes, remnade och wilingarna med plats lunde bärga fig. Men komna till Sohlmans egendom hafwa de emellertid der få wäl undfäg: nats och emottagits, att troligen aldrig wikingar funnit gästfriare fal. De hafwa roat fig med landtliga fysfelfättnin: gar, och wid ett besök för någon tid fe: dan i hufwudstaden förklarade de, att de ide haft en dag så lycklig i hela fin lefnad, som de, hwilka de nu tillbringa: de under magister Sohlmans gästfria hägn och på det sköna swenska landet. Wi kunna ej annat än att på det högsta lyckönska dem att hafwa kommit i så gästfria händer, då de eljest skulle warit i den swåraste belägenhet på sin båt. På Sohlman anwända wi Tegnårs ord: Det war ädelt af honom och tro, att hela swenska allmänheten deruti med oss instämmer på samma gång fom den ide glömmer, att wi böra följa hans erempel och för wära olyckliga stamför wandter göra något hwar. Från ftyrelsens sida har ännu ide något hörts af för dem, få att det gamla ordspråket äfwen här sannas, att den hinner blifwa både måt och torr, fom skall wänta på diplomater. (Fäderneslandet.)