Norrländska Korrespondenten – 9 oktober 1861, sida 3

git sig till deras lugna tjäll i afsigt att der sprida ofärd. Som slagen af åskan stod brottslingen och hans hjerta klappade af förr okända känslor. Gud är ej i stormen utan i den milda flägten! Hans stund war kommen och det hårda ispansaret kring hans bröst hade smält för stråälarne af ett Högre ljus. Ljufwa, warma tårar darrade i hand ögon, hans läppar instämde i barnets böner, och då hon uttalade orden i fader wår och förlåt oss wåra skulder, såsom och mi förlåte dem oss skyldige äro, knäföll han i det gröna gräset och knäppte, full af andakt, fina Händer tillsammans. Först efter en stund, då såwäl barnets som modrens stämma tystnat och allt utwisade att de inslumrat till nattens ro, reste han sig upp. Haf tack, o Gud! hwiskade han rörd, för Din nåd mot syndaren. Du har wisat honom hwad han skall göra. Från denna stund må hwarje känsla af hat och hämnd utslockna i min själ. Hwila i frid, du min ungdoms allt, icke skall jag blifwa den som stör friden i ditt lugna hem. Och nu farwäl, du, fom jag ej wågar återse! Haf tack för den frid och sällhet du skänkt min oroliga själ! Farwäl för alltid! och kastande ännu en afskedsblick, full af saknad, på det trefna tjället, skpyndade han derifrån. Vv Det led till natten, men ännu hwilade det uns derbara ljuslif, fom är för norden under denna tid så egendomligt, öfwer naturen. Den wördige prestmannen Scharff återwände först nu till sitt hem. Den gamles ögon woro sänkta mot jorden, och om blicken äfwen någon gång warsnade en sällsynt blomma, halkade den dock fnart förbi densamma. Den förr så ifrige botanisten bemärkte tnappast att hans häst tillfredsställde fin hunger med nå