och han lemnade mig wredgad, sedan han spått mig all ofärd. — Ack hwarför lyssnade ni ej till hans råd? Han menade er wäl, war fäfer derpå. — Må wara, men jag älskade honom ej. Faftän ung, förstod jag nog hwad hans anfias te war. Han wille klippa wingarna of den dristige fogelungen och fätta honom i bur. Den dåren! Han förftod ej att den unge örnen ej; tål några band. Men jag will fortfara. Ar förflöto och jag uppwerte till en yngling, tvotfig och djerf. Det förakt man skänkte mig, åter gaf jag dubbelt och man teg, ty man fruktade mig. Då fom din far, Karin, hit till Holö. Han fick den lediga klockarebeställningen och bo satte fig här. Då fåg jag dig! — Den unga flickan, fom Hittills med deltagande lyssnat på talaren, nedslog nu ånyo sina ögon. — Sa, Karin, jag säg dig, fortfor han lidelsefullt, jag säg dig och från den stunden älskade jag dig! Ö, du fan ej fatta huru stor min kärlek är Jag blef fom förwandlad mid din åfyn. Jag, den wilde, okuflige, war slagen och besegrad. Jag, som fordom endast tänkt på att sorgfritt njuta den komna dagen, tänkte nu på framtiden. Du, få sade mitt hjertas rost, skulle dela den med mig. (Forts.)