Sundswall den 2 Öktober. Utdrag ur Biskop Millcus föredrag. (Forts. fr. föreg. n:r). Sevan Förf. talat om Kyrkans pligt att warna och bestraffa de uppenbart ogudaktiga, och att omfsorasfullt uppföta och återföra de förwillade, tillägaer han följande, med afseende på mår tids jihismatiska rörelser, behjertanswärdaerinran. Wi hafwa wid läran om kyrkan ani fett of; böra i förbigående yttra ett ord om wigten af en sträng kyrtotukt, icke blott derföre att det är gemom denna tukt fom lyrkan skall arbeta på fina enskilda medlemmars uppfostran till den helighet, fom är hennes bestäm melse, utan och emedan ingenting kraftigare bidrager att wäcka och nära oro och söndring samt framkalla donatismens och separatismens willfarelser i begreppet om kyrka än just slappheten i denna tukts utöfwande. Ty wisar sig kyrkan liknöjd om sin renhet från syndens besmittelse, Låter hon uppens bara syndare ostraffadt och ohejdadt drif:. wa sitt ofog inom hennes sköte, då har hon oc att såsom en Herrans Hemjös telfe wänta, att de fromme oh gudattige lätt komma till misströstan om att de. heligas samfund kan finnas, der få myeten gudlöshet fräckt träder i dagen. Häri: genom sättes det farligaste wapen i i fett: makarens hand till swaga och obessästade själars förwillande, såsom wåra dagars företeelser nogsamt wittna, att många nywäckte bragts till affall från kyrtan förnämligast genom det misstroende man liyckats ingifwa vem till henne såsom i grund förderfwad. Men wi kunde derwid icke underlåta att tillika hänwisa på den kärlek, som kyrkan äfwen mot den fallne bör bewisa, och på den outplånliga be tydelse dopet i och för fig eger, då just från deras sida, hos hwilka afföndringslustan gör fig gällande, så mycken fariseisk kärlekslöshet, få mycket fjelfförhäfwande och andeligt högmod framträder i förening med förakt för kyrkans heliga bruk. Man har beskyllt den åsigt, som will lägga stor wigt på de objektiva nåde anstalterna för att i fig innehålla något papiftifft, men fer man rätt på saken kan man snarare finna, sektandan egnad att skapa påfwedömen. Ar det ingenting annat objettivt man framhåller och läg: ger wigt på, än Herrans egna nådemevel, få är wisserligen farhägan för nå gon påfwe, fom derunder skulle ligga undanstucken, obehörig och opåkallad, men wäl sticker denne fram sitt hufwud hos separatismen med dess stränga intolerans, som förkättrar oc utmönstrar alla elementer, som icke i hwarje hänseende passa in dermed, och sålunda i hwarje särskild sekt bildar ett påfwedöme i smått samt såsom kännetecken på en sann christendom och en helig kyrka mindre fäster sig wid Guds ord och sakrament än wid en wiss yttre gudaktighetsmekanik och frombhetsgeftalt, fom fåfom man alltför tydligt fer af fariseerna på Christi tid och af alla tiders fariseer mycket wäl fon stå tillsammans med ett sinnelag, som icke har något gemensamt med Christi Ande. . RE