snart fick jag flera af byns barn till kamrater. Jag war deras hufwudman i i hundra wilda fö retag. Ån lekte wi krig, och nastan altid öfwergingo wära lekar till werkligt allwar; än plundrades fruktträdgärdarne på deras innehäll: i korthet, wi woro allas förskräckelse. Pastor Scharff, fom då war komminister härstädes anade riktigt nog att jag war hufwudmannen, och på hans råd förbjodo de förfärade föräldrarne fina barn att sallskapa med mig. Jag war åter ensam. Mina fordna kamrater skydde mig af fruktan för straff om de blefwo sedda tillhopa med mig. O, hur jag föraktade de fega. — Stackars Jan Andersson, sade Karin wänligt, ty hon kände sig rörd af hans smärta, men det war ändå ert fel. Ni mäste medgifwa att pastor Scharff handlat rätt, och jag är fär fer på att han allwarligt och wänligt förmanade er, — Han gjorde det, swarade den tilltalade och ett hånlöje swäfwade öfwer hans läppar: presten gjorde ännu mer. Han fom till min gamla fostermoders stuga och Höll långa upps byggeliga tal, allt till mitt bästa. Men hwem gaf honom rätt dertill? fortfor han Häftigt, hwem hade gifwit honom makt att befalla mig? — ingen! Den unge ektelningen böjdes ej af en aftonwind. Jag skrattade honom i ansigtet