hennes läpp war sluten och stum, men desto oro: ligare slog hennes hjerta. — Ack, Karin, sade den unge mannen, om du kunde ana huru jag lider af din förffräckelse. Om du wisste hurr hjertligt jag är dig tillgifwen. Du är mitt allt, på dig tänker jag natt och dag. Lif och salighet fan jag offra för din skull. Och ändå hatar du mig. Hwarför? Karin höjde ögonen från marken och blicfade på talaren. ÅJan Andersfon, fade hon mildt, ni bedrar er. Jag hatar ej, jag har tar ingen. — Dock undwiker du mig städse. Samlag ungdomen till dans och lek och jag kommer och begär en dans, nekar du alltid, och bjuder jag dig en blomma, föraktar du min gåäfwa. Och få göra de alla, alla! utropade han med wredgad stämma. Alla fly mig, liksom wore jag en utstött, en förkastad. — Nej, nej! tro det ide. — Jag wet det, fortfor han doft, och jag wet äfwen orsaken. Jag är ett fattigt hittebarn, fom man funnit på landswägen. Ingen fänner min far eller mor, man påftår att de tillhörde ett kringstrykande tattarsällskap. En fattig gumma inom socknen emottog mig af barmbers tighet. Jag werte upp likasom en wargunge. Hela dagarne swärmade jag i skog och mark,