Norrländska Korrespondenten – 28 september 1861, sida 3

Farsgubben år kry som ett winterny och mor är frisk och rask. — Och du, käre Olof, fortfor presten, tänz ker, som jag hört, på giftermål? En glödande rodnad ofwerflög den unge bondens öppna anlete. Hwem har fagt det, wördig pastor? stammade han. Presten smälog. Skulle jag ej weta hwad snart sagt hela församlingen känner? swarade han wänligt leende och tror du ej att jag re: dan länge anat din färlef? — Ni, wordig prost? — Du äv mitt färafte skriftebarn, Olof, fortfor den andlige hjertligt, och du wet attjag will dig wäl. Ej behöfwer du skämmas och blygas att du har en hjertans fär. Du är wid de åren då man bör tänka på giftermål och har din egen gård. Klockarens Karin är den fnäl laste flickan i bygden. — Ja icke sant? och fager sedan? — Mensklig skönhet är ett förgängligt ting, sade Scharff allwarligt, ett fromt och godt Hjerta är mera wärdt. — Karin är wisst from och god! — Jag har kant henne sedan hennes fär daste år och underwisat henne i Guds heliga ord, och wet det wäl. Gud gifwe er lycka! ÖG