Norrländska Korrespondenten – 25 september 1861, sida 3

war alldeles wanstäldt. Mannen kunde icke längre hwarken tänka eller hysa någon wilja. Till och med förtwiflan kunde icke längre bringa honom till något beslut eller drifwa honom till någon handling. Baron Laners swar uppwäckte honom från hang domning Ännu en gång wille han höja fin hand, hwari Han höll bössan; han förmådde det ide mer. Hans kraft war bruten. Hundarne hade rifwit ett djupt häl. De kastade ide längre upp någon jord i luften; de woro nu lugna. Derpå utstötte de ett wildt, tort tjutande. Det war ett ursinnigt glädjetjut. Det genombäfwade nerverna på de starkaste jägarne. Jägaren, som ledt djuren, hade följt dem. Han tittade ned i grafwen, fom de uppkastat. Ett lif! utropade han med fafa. SNd här är mördaren ! fade den hemske man nen kallt. Den ewiga vättfärdigheten i dess obewekliga gång och det egna samwetet med dess oemotståndliga qwal, fom för det swaga menniskoögat ofta framställer sig som wansinne, har fört honom hit i närheten af fitt offer för att sjelf blifwa ett förfärligt offer för sitt brott. — Han pekade på Baron Benzing eller Mar Urner eller hwad för annat namn mannen hade. Brottslingens kraft war bruten. Han wille fpringa upp, men sjönk åter ned. Bössan, fom han ännu en gång, under ett utbrott af det mest förtwiflausfulla wansinne, hade welat lyfta upp, föll ur hans hand. Kallswett perlade på hans panna; hans ansigte war likfärgadt. Baron Lauer wände sig till wärden för sällslapet, Herr Baron von Steinhaus. Min herre, fade han allwarligt, nästan befallande; Åwi äro här på ert område. Will ni hafwa den godheten och genom ert folt låta bewaka liket och mördaren samt låta underrätta