Norrländska Korrespondenten – 25 september 1861, sida 2

ett mord. Wår unge man hade nog kallt blod för att utföra det med skicklighet. Skogen war stor och tom på menniskor. Om sommaren jaz gar man icke; det finnes icke ens wedtjufwar. Jngen menniska hade sett honom; han hade icke heller warseblifwit ett spår af någon menniska. Han åkte omkring en mil widare, men mera långsamt, på det att bullret af wagnen icke skulle förråda honom. Den mjuka mossan på en ffogswäg fom honom till hjelp. På ett tätt bewuret ftälle i ffogen gjorde han halt och band återigen häften. Han bar liket ur wagnen. Han tog också med fig ett werktyg, fom han hade gömt i wagnen. Då man will utföra något, måäste man också bereda fig dertill. Han bar liket jus pare in i skogssnären. Han fann en undangömd öppen plats. Det war på samma gång en täck, behaglig plats, mina herrar — — Berättaren fåg fig omkring på platfen, der han befann fig. Der fåg han också de båda blodhundarne. Djuren hade nu näftan förlorat tålamodet; jägaren hade all möda att hålla dem. Jag wet ice, hwad fom i dag är åt hunz darne, fade Baronen. sTill slut är det likwäl bäst att låta dem få sin wilja fram. De kunde eljest, då de komma lösa, wända om hit och förderfwa hela wär jagt. — Louis, släpp dem löfa! ropade han derpå plötsligt till jägaren,