Norrländska Korrespondenten – 18 september 1861, sida 3

wit oroligare. De reste sig upp till hälften; nosen riktade de åt de der klipporna, äfwensom sina brinnande ögon; allt emellanät sågo de på hwarandra, liksom wille de kloka djuren säga: Der är det! Sedan wände de åter fina brinnande ögon åt klipporna. SHål dem säkert, LTouis, fade baronen. Cmellan klipporna derborta mäste något ligga nedgräft, fom de hafwa wäder af. De lngna fig icke, förrän de uppkraffsat det. Det är deras wanliga fätt. De skulle förspilla fina frafter, fom wi först skola begagna wid jagten. Jägaren drog härdare till bandet, wid hwilfet han höll hundarne. Baron VGanuer berätta de widare: . yvJag kommer nu till slutet af min berät telse, mina herrar, eller om ni wil, til sista scenen i sista akten; dock nej, förft till näst den sista kommer fedan af fig sjelf. Han säg werkligen hemsk ut, då han med hånande humor talade dessa ord. Åcke blott Baron Benzing, utan och de öfriga mäste hafwa kännt något fyla eller Hetta i fina bröft. På Baron Benzings panna stodo swetidroppar. Men huru än hans panna glodde, hans antigz te war dock blekt. De andra fågo det ide. (Forts.)