Norrländska Korrespondenten – 11 september 1861, sida 3

helt eget sätt. Ibland weta de af det, men äns nu oftare känna de icke till det. J fådant fall är det få mycket fämre för dem. Kanske anar ni min mission, mina herrar; men nu ice når gon moral, åtminstone icke i detta ögonblick. J en Tysk hufwudstad lärde jag redan för flera år tillbaka känna en ung man. Han war en wacker, talangfull person, fon till redliga förs äldrar; blott en sak felädes honom, ett ädelt hjerta. Han studerade — men ännu hällre fyelade han. Då ungt folk spelar, forenar fig dermed mycket, fom kostar mera penningar, än det lyckligaste ärliga spel fan inbringa. Han blef falsk spelare. Ett oadelt hjerta måfte blifwa dåligt och blir det snart. Ett dåligt hjerta är egentligen redan något mer, än ett brottsligt. De bedragne kamraterna kastade den falske spelaren ur sin krets, och polisen tog honom om hand. Domstolen dömde honom till några må naders fängelsestraff. — Men, mina herrar, låtom oss ej glömma bort wåra glas. Lycka till ett godt slut på wår jagt i dag! Alla klingade med honom. Ah, Hr Baron Benzing, jag ber få myc fet om förlåtelse. Jag stötte wäl för härdt till ert glas; dess innehäll är till halften utslaget. Tillåt mig, att fylla på det åt cv. Herr von Benzings glas war utslaget til