Norrländska Korrespondenten – 7 september 1861, sida 3

jes sällan. Meddelanden efteråt lemnas wäl ibland, men wanligen för sent att intomma i det först utkommande numret; för att få några på förhand måste man ega personliga förbindelser; och när nu det ena eller andra bladet gynnas fram för de andra, få får man ej förwåna sig öfwer en wiss böjelse att löna ynnest med ynnest, ogunst med ogunst. Och det roligaste of allt är, att det är just publiten sjelf, fom liver wärst af denna fin likgiltighet, och lilwäl ligger ej felet egentligen i brist på god wilja, utan uti brift på wana. Wi kunna naturligtwis ej Maga, om personer, hwilka offentligen utftälla efter wisa något fom är wärdt att beskåd äro karga med fina inbjudningar: de skada fig dermed mest sjelfwa, ty redaktören för sin person är wanligtwis föga nyfiken; men, när fråga är om offentliga rårjlående församlingar, då tänkes ofta sist eller alldeles ide på pressens reprefentanter. Wi wilja här ej tala om de fall — och de äro just ej sällsynta — då ledarne af offentliga församlingar öns ffa att ingenting af förhandlinga ne må komma in i bladen. Det råder ännu mycket frimureri hos mår byråkrati, hwars medlemmar oftaft få ledningen af dylika möten sig anförtrodd. Men äfwen i sådana fall, då ingen motvilja för predfen finnes, försummas oftast det aldraeutlafte. Efteråt sysselsätter man fig mycket med referatet, man förargas om några misstag blifwit begångna, men man gör, medan tid är, ingenting för att förebygga dylika misstag. MÅ denna ere inran tjena till att framkalla en ändring härutinnan; den skall tillskynda allmänbeten sjelf den största fördelen. F. S.