Norrländska Korrespondenten – 7 september 1861, sida 3

knappt fyratio eller femtio steg derifrån. De afsides stående jägarne och pådrifwarne fwaras de också med ett gladt och lustigt halloh! Baron Steinhaus afbröt samtalet om främlingen och den hemlighetsfulla tilldragelsen. Wår besynnerlige man! fade han. Det war signalen från hans jägare. Han skall oct så föra med fig hans hundar. Den besynnerlige wisade fig. Det war en lång, mager man med ett allwarligt utfeende, densamme, fom wi känna från badet — den hemske mannen, En jägare, fom ett koppel ledde twenne blodhundar, följde honom. Den hemske mannen hälsade på sällskapet. Derefter wände han fig till Baron Steinhaus: Ni har wäntat på mig? Ni är en besynnerlig, men alltid älskwärd man, fom ice behöfwer ursäkt. — eAlltid 2 sade den hemske mannen, i det han smälog på ett eget sätt. ÅWågar jag dock bedja er wara god och presentera mig för herrarne? (Forts.) För någon tid sedan lästes i en af Glasgows tidningar följande annons: Tre unga min, hwilka ha för afsigt att tilljammans företaga wissa handelsoperationer, önska fig fom asfocie en ung dame, be gåfwad med ett behagligt Yttre, en god karakter och några tusen pund. Hon eger rättighet wälja till man den af de tre kompagnonerna fom hon finner mest i fin smak.