Norrländska Korrespondenten – 4 september 1861, sida 3

bordet war marken holjd med warma täcken; rundtomkring bordet stodo wäntande betjenter. ö Baron Steinhaus kande igen dem. De tillhörde Baron Lauer. En af dem lemnade honom ett bref från fin husbonde. Baronen bad återigen om förlåtelse för sitt dröjsmål. Han skulle dock komma efter; han uteblefwe aldrig; men för ögonblicket war han förhindrad. Han hoppades att fä halsa herrarne wid den tila skogsfrukostern, med hwilken han bad dem hålla till godo. : Det är wisserligen något underligt, fade Baron Steinhaus, men han förblir alltid en besynnerlig menniffa. i Och herrarne höllo till godo. Bredwid dem gjorde jagarne och pädrifwarne sammaledes; den besynnerlige mannen hade likaledes låtit ditföra forfriskningar åt dem. Alla woro särdeles alada och lustiga. Åfwen Baron Benzing Hade åter blifwit munter. Det war just han, på wilfen den romantiska, men derjemte wilda och ryss liga platsen hade gjort ett sädant besynnerligt intryck. Jsynnerhet åt klipporna till hade han mäst rikta fina blickar, likasom om han plötsligen och oforwäntadt funne fig äter försatt på ett stalle, som han redan kände till. (Forts.