Norrländska Korrespondenten – 24 augusti 1861, sida 3

Men hunde det en gång, alt någon stack siy ofy. Gud nåde då den arma delinqventens Ia opp För ondt. Nu kom en tid, då slutad var den gyllne sred, Den ena syndahocken på den andra red. Borgmästare och Råd ej hjelp mot saken fann, Och preslen talade till döfva öron han, Hvad hjelpte det! Vår Herre satt och såg derpå en liten tid, lelt säkert log han lungnt åt menniskors strid, Men snart han tröttnade vid deras öfverdåd Och var då icke sen att hitta på ett råd, Och det tog skruf. Först gaf han menskorna tvåtusen nådedr — Det kan då ingen tro, hur hastigt tiden går — Men efter denna tid var man ej bättre då, Så skulle allting skapadt under vatten stå För synd. När nu den långa nådetiden tagit slut, Så var man ej en smula battre än förut. Vår Herre sände då en väldig syndaflod, Att bota både folk och få för öfvermod. Bra hårdt! Här såg man ibland andra en afdankad prest, Som låg och gapafe förskräckt emot nordvest, Der låg på vågens rygg en syllhund tjock ochstor, Som händren vred och ömsom bad och ömsom svor. Bra dumt. Tätt invid sidan af en ung och fager mö, Höll nu som bäst ett firadt lejon på att dö. Ett stycke derifrån såg man en krögare, Som nop en räddningsboj ifrån en hökare. Fu skam! Men att ej jorden allt för folktom skulle bli, Låt Herren Noach från förstörelsen gå fri. Uan jemte hans familj från sjönöd räddades Och i en ark af Herren sjelf instufvades Med gods. Den arken var utaf högst egen konstruktion, Der saknades båd master, bogsprot och galion. I Roslagsskutorna vår tid dess like har, Fast han klöf vågen, som en engelsk man of var, Så stolt. En massa folk vid arken sökt sig haka fast, Men alla sopades af vågen bort i hast. Ett väldigt klagoskri nu hördes från hvar mun, Men sedan blef det tyst som i en graf på stund. Så tyst, så tyst. heln fyratio dagar hade vandrat bort, Den tiden var familjen Noach ganska kort. Hvar syssla försiggick inunder skämt och sång ; Men sjösjuk kande man sig ej en enda gång. Man mådde godt. När alla lågo i sin sömn en vacker natt, Så stolte arken häftigt uppåt Ararat. Och gubben Noach strax ur sängen rusa opp, Forskracktspranggumman efter uti rasktgalopp Och skrek. Nu blef det skrik och villervalla i en hast: Man trodde hin skull taga både folk och last. I Men Noach, rådigast af alla man på däck, Kröp ned i skutan att se om hon sprungit läck Af törn. Men arken hölly ty han var ej af engelsk plåt, Från Sverige var hvarenda bit i Noachs båt. Och gubben Noach, glad att vara än vid lif, Omfamnade båd söner, döttrar ach sitt vif Och gret.