Norrländska Korrespondenten – 24 augusti 1861, sida 3

fann hon tillräcklig anledning härtill. Stac fars qwinna! fade hon. Men med dessa ådla föresatser skall ert lif äter en gäng blifwa rikt på dygd och på den lycka, som dygden gifwer. Jag will komma tillbaka till er. Ni är i dag alltför mycket utmattad. — Odh du också är få, Marianne, fade hennes fästman med en bekymrad blick på henne, De togo afffed af fruntimret. Marianue säg wäl icke, huru den unge mannen andades tättare, då de utträdde ur det lilla huset ut på den trånga gränden. Men hon fåg ej heller strart derefter något annat, En lång, mager man med -ett ganska allwarsamt utseende fom gående i gränden bakom dem. Då han upp hann dem, päskyndade han fin gång. Han gick om dem. J samma ögonblist kastade han vå Mar urner en blick ur sina allwarliga ögon; wisserligen blott en enda, men dock war den unge mannen plötsligt liksom träffad af en förs krossande blirtstråle. ö Det war den hemske mannen, som hade gätt förbi honom och som kastat den förErosfande blicken på honom, Den hemske mannen hade ide behöft widare fråga: Du här, eländige ? — Hans blick fade: Du är förlorad, eländige! Nu utan räddning förlorad! (Fortf.)