Norrländska Korrespondenten – 21 augusti 1861, sida 3

Den som aldrig fick nog. Sannsaga af Josephus. Det war i staden Mainz på den tiden doktor Faust lefde der. Det war en stor trolllarl den der doktor Fant, och boktrycfare till på töpet; men han war bekant med en liten snörmakare, som hade den egenheten att aldrig få nog af någonting, eller rättare, som aldrig wille ertänna att han fått nog. Faust wille gerna tjena honom i hans behof, men aldrig war det nog. Gif mig tusen thaler, sade inörvmatas ren, jag behöfwer dessa penningar och fan ej få dem. Men är du sedan nöjd, frågade Faust. Ja bewars! jag behöfwer icke mer än åttahundra och få får jag twåhundra Hf ver och det är nog. Och Souft räknade upp tusen thaler och sade: låt mig nu se, att du blir nöjd. Snörmakaren gick under många tacksägelser; men ej långt derefter kom han åter. Det war en missräkning, sade han — när allt kom omkring, så war det icke nog. Jaså, sade Faust — hwad will du nu ha? Jo för de twåhundra thalerna köpte jag ett par ståtliga hästar; men jag har ingen wagn nog wacker att spänna dem för. Faust räknade upp penningar och gaf honom — och snörmaren gick, och skulle ut att briljera i sin nya wagn med sina sköna hästar, men ett hade han glömt och sprang till Faust. — Förlåt, sade han, det war ej nog med wagnen; jag måste ha kusk och betjent och de kosta — snören wäfwer jag sjelf till deras livre, men dermed äro de ej födda och klädda. Faust smålog och räknade upppennins garne — låt mig nu se att det är nog. Snörmakaren skyndade tacksam sin wäg och satte sig i sin nya wagn, med en ståtlig kusk på kuskbocken och ett par sköna hästar trafwade förut. Så statade han igenom ftaden; men öfwer allt hörde han: se på snörmakaren, fom åter fom han wore sjelfwa borge mästaren i Mainz. Detta förargade ho: nom och få gid han till Faust och fade: ja nu felas mig blott rang — om jag kunde bli senator i staden, få passade