fvt YTTRE VI lDUHTteu. LRNITF iltto wid nästa wal. Faust war trollkarl och kunde allt — och snörmakaren blef senator, det mil säga en stor man i den stora staden Mainz, och få åtte han ut; men nu fade folket: en senatgr kunde wäl hålla fig ett gran nare ekipage. Det förargade den nye senatorn och i han lät Hålla utanför Fauftd hud och gick upp. Man säger att wagnen och hästarne äro för tarfliga för mig som senator, och det kan man nog ha rätt uti; se bara, den ene af hästarne har bläs, den andra intet — wisst är ekipaget bra, men inte nog bra. Ånnu hade Faust tålamod; men det började swigta, dock — han räknade upp penningar omigen, och senatorn for mice fet förnöjd — köpte ny wagn, nya hä star, ny mössa åt kusken, och så for han ut. Nej se en sådan senator, sade follet, i en wagn som kunde passa en riddersman; men inte en senator. Det war således inte bra ändå, och han skyndade till Faust och sade: min wagn passar icke för en senator, jag borde wara en riddersman, då hade jag rang nog att ha en sådan wagn. Nu war trollkarlens tålamod förbi — Du får då aldrig nog. Jo bara jag blir riddare. Faust skref till kejsaren och senatorn blef riddare. Men så sade folket: det är en riddare utan gods, en riddare på papper. OM riddaren skyndade till Faust och sade: ja wisst är jag riddare men det är ändå inte nog, ty jag har intet ridraregods. I Faunst war nu alldeles uppledsen och sade: det är då sista gången, ty du får aldrig nog, du skall fria till riddar Gli: gans enfa och får få riddaregods med henne. Res dit — jag ffall genom mina tjenare (det war hyggligt folk det) wända hennes hjerta till dig. ö För detta snörmakaren, numera ridbaren, for i sitt granna efipage ut till riddar Gligans enka, fom war ett stort och galant, men något bedagadt fruntimmer. Han friade och fit ja. De gifte sig oc han blef ägare af riddaregodset Gligan. Nu war Han Tydlig kanhända; men frun Hade ett bra häftigt lynne och arälade på honom från morgon till qwäll och förbjöd honom att umgås med Faust. Men han fmög fig dit ändå en afton och fade: tad för sist! NÅ, är det nu nog, frågade Faust. Mer än nog, fudade riddaren; en gammal arg käring är mer än nog, fucfade han; käre Faust! hjelp mig af med gumman, hon tar lifwet af mig. Nej, sade Faust försmädligt, nej! min gode riddare, jag är få glad att ni nu fått nog, att jag ej will förstöra er lycka. OM riddaren, fom aldrig förut fått: nog, gick hem oh fade wid fig sjelf — få går det, när man inte är nöjd med något, få får man mera. än man fan sköta om — en arg hustru är mera än nog. Denna historia är fann från början till slut, men ide behöfs det nu för tiden att wara trollkarl, för att narra folk att taga trollet för guldet. Ett ord till Slhitarpskyttelårerna. (Ur Malmö Snällpost.)