han utmärker sig ganska fördelaktigt framför nutidens unga bherrar. Mar Urner inträdde i bersån. Den war mwertk ligen mört, aflägsen och tyst nog. Jcke blott intet öga, ide ens något öra kunde opåkalladt tränga derin. Marianne måste hafwa sett den unge mannen på förhand. Hennes ansigte öfwergöts dock af en mörk rodnad wid hans inträde; derpå blef det åter hwitt såsom nyfallen snö; hennes kropp darrade. Han blef förskräckt, då han fick se henne sådan. Ni mår ide wäl, Marianne? — Nej, nej. — ÅJag skyndar efter hjelp. — Det är redan öfwer. Hon hade åter sansat sig. Ni mådde således werkligen illa — jag wet ide —— — Det war så besynnerligt — jag wet ide —— — Marianne! Han såg på henne med en blid af den fullaste, mest passionerade ömhet. Ännu darrade en twekande försagdhet i hans ögon; derefter glödde de af mod. Den ömma blicken hade hon icke kunnat undwika; den försagda hade hon nödgats möta; för den modiga åter nedslog hon ögonen. Han måste wåga något mera i dag. i : Marianne, jag är i dag få lycklig. Den lycklige går gerna fort, han springer; få måste jag också gö ra i dag. Mi wet, att jag älskar er, ni måste hafwa kännt det för länge sedan, om jag också ide förrän uu wågat säga ev det. 3 dag, nu, i detta wigtiga ögonblick af wår samwaro måste jag fäga er det. Jag fan ide längre behålla det för mig sjelf. I dag må ste allt wågas, till och med en fråga från mitt hjerta till ert. Kan ni ännu älska mig? — Han Hade fattot uti hennes Händer, han låg på fina knän framför