Norrländska Korrespondenten – 14 augusti 1861, sida 3

ör att taga reda på, hwari den cgente iga skillnaden emell n en berre och en onde ligger, efter hwarföre ten förftämnde numera få kallas med ett flags teslutanderätt, få tillstå wi, att på den unlt, dit den allmänna civilisationen i ;årt land nu hunnit, gränslinierna emelan de särskilda samhällsklasserna äro å hårfina eller, rättare sagdt, få öfwergå hwarandra, att en bestämd klassifikation lir med hwarje dag allt swårare, om cke rent af omöjlig. Hwad först den örmenta rättigheten att kallas herre be täffar, få är den helt och hållet ufurbrad eller, om man få will, sjelftagen f hwar och en, fom behagar taga fig den. Lagligen torde den ide hafwa till: hört några andra medborgare i fambhil(et än medeltidens riddare, hwilkas hus strur och ensamma buro hederstiteln fruar. Då wi säga lagligen, mena wi ide der: med någon sträng juridisk ratt, utan en sådan som slutligen blifwit häfdwunnen genom wedertaget bruk. Att de allsmälktiga aristokraterna under medeltiden ti tulerade fig viket8 herrar, hafwa wi på annat ställe anfört, äfwensom det af statskalendern är belant, att den ännu bibehållna excellenswärdigheten, fom ut delas genom kunglig nåd, gör anspråk på samma stolta utmärkelse — om det fon ligga någon utmärkelse deri att be nämnas för hwad man ide är. Hwad herretiteln föröfrigt widkommer, weta wi lika litet, som wi tro att någon annan gör det, hwar den rätteligen skall börja, hwilken fom fan anse sig lagligen befogad att göra anspråk derpå, eller hurn långt den nn för tiden skall utsträckas. Och då förhållandet i sjelfwa werket så är, att det är en finare eller gröfre rock eller hatt, hwarpå rättigheten till herre namnet nu hufwudsakligen synes grunda fig, torde det flags ståndsskillnad, hwarpå den gamla bekanta indelningen i bättre och fömre folk hittills stödt fig, nu mera wara faktiskt upphäfd, enär hwar och en nu för tiden kläder sig efter våt och lägenhet, tycke och smak, samt det få ledes är förmögenheten, som uppdrager den wäsentligaste gränsskillnader i sällskapslifwet, likasom det är förtjensten, som gör bet i afseende på det medborgerlige anseendet. Att många tomma anfprål utan grund ännu qwarstå, wilja wi wisst icke bestrida; men wi tro med wisshet att dessa anspråk skola med hwarje dar fom går befinnas alltmera ogiltiga, oc att den enda rangrulla, fom har hopp at ega bestånd, åtminstone winna erlännand och aktning hos allmänheten, är den hwarpå den fortgående upplysningen skrif wer hwarje timma och stund, och som i stället för att uppställa konstlade rå märken emellan samhällsmedlemmarne oc fjerma dem ifrån hwarandra, småningon sammanför och närmar dem, till följd a den wäxande ståndscirkulation och klass blandning, hwilken inga bördsfördomanumera mäkta att återhålla. Så tro wi ock, att den mera skenbar än werkliga skillnaden emellan herre oc bonde är på god wåg att upphöra, oc