Norrländska Korrespondenten – 14 augusti 1861, sida 3

till den olyckliga och rädda henne. Men skulle han wäl, kunde han wäl uppnå detta sitt mål? Brandwur rar äro starka; man fon under flera timmar få av: beta på dem med yxor och bräckjern, innan man får en få stor öppning, att en person fan frypa rderige: nom. Inom en half timma kunde arbetarne hafwa nedrifwit huset derinunder, och alltsammans fölle då på hwartannat. Jnom högst en fjerdedels timma måste elden hafwa fattat uti alla delar af det brinnande huset, och om det då också lyckades dem att trvänga igenom, få fanns ju ide mer något menniskolif att rädda, blott ett lik kunde man rycka undan att helt och hållet förtäras i de glödande ruinerna. En fir stild swårighet låg slutligen också deruti, att det fönster, och säledes ockfå det rum, i hwilket man fåg den olyckliga, icke låg omedelbart intill grannens hus, utan war skiljdt från detta genom ett annat rum, fom fan: ffe till och med saknade dörr intill henne. J sådan händelse war ännu en mur att bryta fig igenom; om ny tidsförlust, om också det bredwid liggande rummet ide redan war fylldt af rök och eld och således en ge nomgång ännu war möjlig. Åter hade det blifvit tyst på platsen. Ckall han wäl Iydas? hörde man oroliga röster fråga. Derefter förnams ide någon stämma widare. Men också fruntimret skret ide längre. Hon fyn: tes ännu. Hennes hufwud låg nedböjdt emot fönfter: posten, blott ögonen woro riktade mot himmelen. Hon anropade ide längre menniskors hjelp; hon Hade för gäfwes Nog anropat den Hon bad om Hjelp frår himmelen. (Forts.)