Norrländska Korrespondenten – 14 augusti 1861, sida 2

stenfoten på nordwestra gafweln blifwit frånflild och en swafwelrand synlig å en gråsten, samt å nordöstra längsidans östra hörn äfwen rappningen blifwit afstild och framkastad flera alnar utåt gården. En rättare som från ett fönster i en 150 alnar derifrån belägen byggning åsåg händelsen, fann byggningen wara uti ett eldsten, hwarifrån utgingo fräsande ftrvår lar i de närbelägna träden. Under hela åstwädret föll ett stridt regn blandadt med mjukare hagel, som dock ej skadade den wäxande grödan, troligen emedan haglen ej woro såsom is, utan snarare lika sammangyttrad snö. — De från årets början till dato antecknade badgästernas antal wid S:t Ranghilds brunn i Söderköping uppgår till något öfwer 900. D— 3 Helsingborg har beslag gjorts å 3 fjerdingar arfenit, liksom nyss förut 4 fjerdingar blifwit tagna på Råå. — J AB. för d. 10 des läses föl jande: Ett i dag oss tillhandakommet bref från en tillförlitlig korrespondent Ei Reval bekräftar det genom Dagöboer hits komna ryktet om en militärisk exekution på Wormsö. Korresponden skrifwer under d. 18 (30) Juli: 7IJag återkom i går från Hapsal och Wormsö. Sistnämnda 5 befinner fig krigstillstånd, i det bön: derna för den bewäpnade makten dragit fig tillbaka till skogarne. För närmarande befinner fig generalguvernören furst Suwarow der för att återställa lugnet. Om de fem böndernas öde, som afrest till Swerge för att anropa konungens bemedling, gå hwarjehanda rykten genom landet. De fem Wormsöbönderna ha i dag i utrikesdepartement uppwaktat h. exc. utrikesministern grefwe Manderström samt till honom aflemnat följande slristliga framställning: Till Hans Excellens ministern för utrikes ärendena! Ånnu en gång wåga wi fem fattiga bönder, utskickade från den swenska ber folkningen på Wormsö i Estland, taga Eders Ercelleus wälwilliga uppmärkffamhet i anspråk. Sedan weckors tid befinna wi oss här i Stockholm, der Wormsömenigheten, i sin yttersta nöd och sedan den förgäfwes försökt andra utwägar, trodde, i enlighet med en från wåra förfäder fortplantad sägen, att någon tröst och hjelp skulle stå satt winna. Wi ha här blifwit af alla, från konungen till den ringaste man bland folket, bemötta med en wälwilja och ett i deltagande, hwaröfwer wi känna oss djupt rörda och tacksamma. Men tiden går, utan att wi kunna erfara, huruwida wi något lyckats uträtta för det syftemål, för hwilket wi hitkommit. På länga mec skor — mycket långa för dem, hwilka äro så tryckta af oro och bekymmer som wi nåst wara — ha wi icke hört någonting från wårt hemland, om wåra derwarande anhörigas och stamförwandters öde; wi ti ha endast förnummit dunkla, oroande ry: t ten, fom ytterligare erinrat oss om, hwad i wi redan förut mycket wäl insett, att wi sas IV NON cee?. DI 2 SEP ETS