Norrländska Korrespondenten – 14 augusti 1861, sida 2

ännu helt ung. — 7OhM ffön? — Wisserligen, mycket ffön! — Riktigt, wanliga romanhiftorier! J dödsångesten ropade Hon på hjelp, gällt, fafawäckande. Hon sprang fram emot fönsterbröstningen; hon mille störta fig utföre; men hon wågade, hon fun de det icke. J fin förtwiflan wred hon fina händer. Det war en ryslig syn. Hennes nödrop kunde fönderslita ens hjerta. Och rundtomkring Henne ånga, rök, lågor, glöd, bullret af instörtande murar, brakandet af nedfallande bjelkar, brandsprutornas slamrande, wattenstrålarnes hwäsande, de släckandes rop. Men ibland de tusende åskådarne herrskade en dödstystnad. Hwarje öga war uteslutande riktadt på den olyckliga. Hwarje öra lyssnade på hennes ångestskri. Det tmwarar de blott en minut, blott under första ögonblicket af den rysliga öfwerraskningen, af den förlamande äns geften. vSundra pund! ropade en lång Engelsman. Ten stereotypa Engelsmannen med fina Hundra pund war der också! skola mina läsare åter utbrifta. — Han wille wil wåga ett wad, huruwida fruntimret ännu skulle bispringas eller icke? — Han bjöd dem för fruntimrets räddning, han bjöd twåhundra pund. Då uppstod ett buller bakom honom. Han fick en stöt i sidan och någon hördes ropa: Herre, hafwa då Engelsmännen blott penningar, men ide mod oc inga egna armar och ben? Wåga ni er sjelf ditupp och begif er der för hin i wåld, men härnere må ni draga åt fanders med edra tmår hundra pund! Då Engelsmannen fåg fig omkring, stod bakom honom en man med ett hemskt utseende; det mar han