Norrländska Korrespondenten – 10 augusti 1861, sida 3

Sedan säg han sig häftigt om. Han sökte mig. Han såg mig; han såg papperet i min hand, hwilket innehöll hans yttersta wilja. Mitt teftamente! utropade han. Gif mig mitt teftamente. Jag räckte honom det. Han sönderref det och far stade bitarne omkring sig. Gud! utbrast han ännu en gång; men han skrek nu ide mer; ordet uttalades ur ett fritt, på en gång lättadt bröst. Och äfwen hans blick war fri och tar, likasom hans hela wäsen. Derefter reste han sig upp från sitt läger och fade derunder med fast och klar stämma: Litafom jag sönderrifwit denna skrift, få återtallar jag också hela def innehåll. Jag tager er alla till wittnen. Det behöfwes ide något nytt teftamente enligt lag. Men jag önskar att ännu en gång få tala med min fon, med honom och Marianne. Den andlige gick ut och kom inom en half minut tillbaka. Wid fin hand förde han fonen till den sjuke samt Marianne. Men begge twå kommo försent för att emottaga den wälsignelse, fom hade bort tilldelas dem. Den sjukes Eroppsoch själsansträngningar under de sista stunderna hade warit alltför mycket ffar kande och mattande. Hans swaga krafter woro uttömda. J samma ögonblick, då Patern inträdde med de unga, nedsjönk han åter, döende. Sonen och den uns ga flickan kunde blott gråtande knäböja mid en döde bädd. Den andlige knäföll bredwid dem. — Hime melens nåd är oändlig, fade Han. Herre, din kärlek skall du låta äfwen honom komma till del! Fru Langlet och hennes dotter fingo mi ide wi dare fe, innan wi lemnade likrummet oc huset. Men fer månader derefter hade jag den glädjen, att, i stäl