Norrländska Korrespondenten – 10 augusti 1861, sida 3

språk bestämde öfwer de öfriga medbors garnas, hela folkets, timliga wäl och we, bör wäl ide särdeles förwäna sig der öfwer, om Swerges allmoge ännu i dag har swårt för att fullt frigöra fig från ett under sekler inrotadt, ganska billigt misstroende. Den fom, efter att närmare och opartiskt hafwa gjort fig reda för betydelsen af denna historiska sanning, fins ner och erfar, huru ännu på wåra ritgdagar, fom wäl borde hafwa upphört att wara herredagar, ganska ofta föga eller intet affeende fästes wid foltets warmaste och lifligaste önstningar, och huru, till följd af wåra oformliga och rättswidriga representationssätt, den egentligen ffattebewiljande delen af nationen måste stå tillbaka för löntagareintressena, bör wäl ide heller strängt bedöma det miftroende och den försigtighet, fom bjuder bondejtåndet att betänta fig twå gånger, innan det bewiljar förslag, hwarom det inom fig är öfwertygadt, att åtminstone foltets bästa ide utgjort någon af Hufwudgrunderna derför. Wi wilja wisst ide bestrida, att denna försigtighet ftundom fan gå för långt, ja — möjligen ända derhän, att werkligt nyttiga förflag någon gång anses böra förkastas, blott derföre att de komma från misstänkta håll, hwarifrån bondeståndet ide warit want att blifwa erbjudet några sanna fördelar; men om man närmare granskar grundorfaten till denna mifstäntjfamebet, bör man rättwisligen mindre förebrå bondeftåndet derför, än den olydliga ståndsfördelningen och öfriga oformlig: beter i samhället, fom göra, att bondeståndet behöfwer wara på fin wakt wid afgörandet af allmänna frågor. Kasta wi åter en blick på det fommur nala lifwet och alla de offentliga beröringspunkter, der bherreoch bondetlagserna ega tillfällen att närma fig hmwarandra, fordras ingen widlyftig bewisning för att ådagalägga, att på den ftåndpunkt af betydelselöshet, hwarpå wårt kommunallif ännu befinner fig, ett förtrolighetsförhållande mellan nämnde tla8jer är mera önskwärdt än möjligt. Åfwen der gäller ännu ståndsfördelningen med alla fina grundfel och all fin fplittrande oformlighet. Hwad de blifwande besluten beträffar, kan man säga, att de på förhand äro så godt som bestämda af de reglementen och ordningsstadgar, som af statsmakterna blifwit uppgjorda, och den egentligen blott för formens skull rådplägande kommunalförsamlingens görande och låtande inskränkes till ett bes jakande efter gammal wana och slentrian. Lika litet som någon friare diskussion i allmänhet kan komma i fråga, lika litet inwerkar den olika åsigten, möjligen understödd af en samhällsklass, men motwerkad af flera, på sjelfwa beslutet. Och om äfwen ett beslut skulle fattas, som uttalade t. ex. den åsigt, som hyfes af pluraliteten af kommunens jordbrukande medlemmar, få ligger ide mertkftälligheten deraf hos kommunen sjelf, utan i högre auktoriteters händer. Man må derföre ide förundra fig deröfwer, om mh I — LL — — iktfader blida, hwilken såg Sedan Q.— Fo ae 22222 Ga kA O:m9 C —