Norrländska Korrespondenten – 7 augusti 1861, sida 3

hus med alla dess tillbehör. — Widare har jag icke att förordna. Lika noggranna hade hans förut Yttrate Dispositioner warit. Han hade talat ord för ord fart, tydligt och med fullt medwetande; jag kunde icke hysa ringaste twifwel derpå. Jag war nära att wredgas på mig sjelf, derföre att jag ide kunde twifla derpå. Afwen för tanken på ett moraliskt twång och på merfan af något twångsmedel fru Langlets sida kunde jag icke, med full öfwertygelse och ännu mindre på lagliga grunder, lemna något rum. Skulle då elafheten, ondskan och brottet winna seger? Ja, till och med brottet! Genom ett brott — derpå kunde jag ide twifla — hade man frånryckt ettfräm mande fader och moderlöst barn dess egendom, och om den skulle man nu göra förordnande. Det fräummande föräldralösa barnet mar Marianne. Den unge mannen, sonen till den sjuke Hade — med kännedom eller aning om fadrens brott — velat lemna det röfwade tillbaka åt henne; deras hjertan hade kanske för länge sedan lärt känna hwarandra. Hans äkla afsigt skulle tillintetgöras och den stackars fader och moder lösa ännu en gång blifwa bestulen. Och jag måste låna min hand till denna stöld, och derpå trycka Iagens, rättwisans insegel! Allt detta, om också enskilta drag saknades, låg klart, och likwäl på samma gång liksom en labyrint, hwarur jag icke såg någon utgång. (Forts.)