Den wansinniges stellamenle. Berättelse af J. D. H. Temme. (Forts. fr. föreg. n:r.) Hon wände sig till den unge mannen. Fraucois, äfwen du måste påyrka det. Din fader hade insatt vig till arfwinge, till fin universalarfwinge. Den unge mannen, ftod der förkigen, obeslutsam. På ögonblicket insåg jag, i hwad förhållanden han stod till Fru Langlet, och öfwerhufwud hans ställning i huset. Jag måste owilkorligen gissa mig till det sf riga. Han mar mid fitt inträde anspråkslös, förbehållsam, ja, nästan rädd. Ocksä i de swar, han nöd gades gifwa Mig, war han förbehållsam. Närwaron af fru Langlet, som jemwäl hade ett sådant wälde öfwer hans fader, tycktes hålla honom tillbaka. Hans förlägenhet och obeslutsamhet wid fru Langlets Häftiga uppmaning gjorde mig säker härpå. Derwid iakttog jag den wederwilja, fom den dåliga qwinnan ingaf honom, och fom hon måste ingifwa den unge mans nen med de fina och fannerligen ide själlösa antletsdragen. Han kunde knappt fe på henne. Dertill fom hang djupa sorg, och dertill Ytterligare den der fru Langlets önskan, att han skulle gifta fig med hennes fwagsinta dotter; samt slutligen min förmodan, att den täcka Marianne hade ernat fig till Honom. Må ste ide allt detta återigen leda min tanka på ett ber gånget brott, hwilket gaf qwinnan, ehuru hon kanske