Stå då alla helwetets konster denna qwinna till buds? frågade jag mig sjelf. — Hmwad har hon wäl gjort? Hon fortfor, triumferande och nästan med hån: Vågar jag bedja, att ni åter will göra er beswär och gå in i sjukrummet? Jag fall stanna här och ide alls beswära er. Hon måste wara säker på sin sak. Jag war i hög grad orolig. Sekreteraren Hummel kunde icke heller nu blifwa nyfiken igen. Fru Langlets under rättelse tyckes hafwa injagat Honom ny förskräckelse. Jag begaf mig till dörren till siukrummet. Jag måste således wända tillbaka till testator. Får jag följa med er? frågade unga Hr Lohmann. Han hade blifwit nästan likblek; i hans ansigte wisade sig den högsta ångest. Han frågade, han bad mig så enträget. Jag kunde dock icke bewilja honom det. — Stanna ni här, ni båda, fade jag. Jag gick jemte Sekreteraren in i sjukrummet. Den sjuke låg lugn på fin foffa, alldeles i samma läge, fom jag funnit honom wid wårt första inträde. Ungefär sådant fom då war också hans anfigte, alldeles blekt, fullkomligt lugnt, det halföppna ögat utan glans, men också lugnt; af själsförwirring, af yrsel eller wansinne fanns ide ett spår; han war blott om möjligt ännu mera utmattad, än förut. Han mwinkade ät Sekreteraren och mig att åter intaga wåra platfer. fed Urfäkfta mig, jag mådde ide bra, fade han edan. Hans tal war mycket swagt och matt, jag måste nästan luta mig ned öfwer honom för att förftå, hwad han sade: men hans ord utwisade fullt medwetande. Mi har un hämtat er? frågade jag honom, —