yrsel. Det war hårdt, hwad jag nu gjorde, men rättwisan uppfordrade mig dertill. Hade äfwen ett fruntimmer warit med under den der träffningen? frågade jag den sjuke. Han lyssnade till frågan. Han tänkte efter; det war ett eftersinnande under yrseln. — J hwilken tväffning? frågade han. — Den fom år 1813 egde rum i närheten af denna by. — AH, — jafå — Emellan Fransmän och Kosfaker. — AH, jafå. Det war en Franfyffa. — Berätta mig då något om bhenne. Han såg en ftund leende framför fig med orediga blickar; derpå fade Han: Det war en täd mwarelse och få ung ännu; det mar skada på Henne. Han tystnade, men fortfor att le. Ssmwad war ffada? frågade jag. — Ah-bab! — Ni swarar mig ide?v — Frågade ni mig om något? — Efter den unga Franfyffan. — Jafå! — Ni fade, att det mar skada på hHenne.r — Ja wisst mar det få. — Hmwad war det, fom mar ffa da? — Talade jag om det? — Wisferligen. — Ja, ja, då måste det wäl wara få — Men hwad måste wara få? — MNå-Å, det jag sade. — Hwad mar det då ni sade? — (Yå, ni wet ju det. På denna wäg kunde han icke återföras till hwad han welat säga; jag måste framställa en annan fråga. (Forts.)