Den wansinniges seslamenle. Berättelse af J. D. H. Temme. (Forts. fr. föreg. n:r.) Madvame, fade jag till Henne, will ni wara god och lemna of ? Hon tycktes wara beredd på en dylik uppmaning; men hon hade ingen luft att efterfölja den. Min plats är här, fade hon, hos den fjute. Han behöfwer min BHjelp. — Hon talade fort med en af raseri qwäfd röst. På samma gång wände hon fig häftigt till den sjuke: Åcke sannt, kusin, jag skall stanna här? Ni will ju det? — ÅJa, ja, jag will det. Jag reste mig upp. Madam,, skulle ni wilja hafwa den godheten och följa med mig ut här irume met bredwid på ett par ögonblid? Jag gick fram till dörren till det rum, ur Hwilket wi hade inträdt i sjukrummet. Jag öppnade den. Mitt lugna, beslutsamma uppförande gjorde intryck på henne. Hon följde mig ut. Men huru raseriet ännu alltid kokade inom henne och icke tillät en detta oaktadt synbar oro få makt öfwer henne, såg man tillräckligt tydligt på det afskywärda, elaka ansigtet. SHwad är det ni önstar af mig? började hon sjelf. — Jag will med få ord förklara något för er, Madame, hwartill jag har rättighet och bestämd affigt. — MNå-Å? — (Ni får icke wända tillbaka till fjutrummet. — Den sjuke behöfwer min hjelp. —