der det lifligaste samtal. Han helsade, men man tycktes icke märka honom. Han helsade med nägot högre stämma. — Ah, det är ni, min bästa löjtnant, yttrade ändtligen den unga enkan med owanligt strålande ansigte, men i dag har jag inte tid ... ursälta! Som hon icke bad honom stanna qwar, så fortsatte han sin wäg. Men han hade ide tagit många steg förrän han mötte en af fina närmare bekanta, en hofrättsnotarie G., fom äfwen hörde till badgästerna. — Kavalleriet har återwunnit terrängen och infanteriet retirerar, ropade denne emot honom, det skall wara i fredstid som sådant kan hända ... Din näsa är lång som en bajonett, tära bror! — Det är tungligt att få lång näsa nu för tiden, tröftade fig wår infantevift; men det skulle wara roligt att weta hwad det egentligen fan wara fom befordrat regementsförändringen. — DB. K. är född till affärsman, före klarade notarien, han korrefponderar både med norden och södern. I går fit Han ett bref från norden med den underrättelsen, att det ide står få alldeles wäl till med fru W:s halfwa million, ty för det första lärer hennes man ide efter lemnat mera än hälften af denna fumma och för det andra finnes det en liten dotter fom delar arfwet. Halfwa millionen har följaktligen blifwit bettydligt reducerad, och fom von K. ide tyder om reduktioner, få har han återwändt till fin förra flamma. Hela societeten talar derom, wi ha samtalsämne minft för fjorton dagar, oc) fom du är en af hjeltarne, få fan du räkna på fjorton dagars odödlighet. Wår löjtnant, föga smickrad af denna odödlighet, men temligen likgiltig för den, följde fin wän till badsalongen, der han genast blef föremål för allmän munterhet; men fom han hwarken war forgfen eller ens förlägen, utan med det bästa lynne i werlden syntes låna fig för driften, som det heter, så förlorade den snart sin udd, åtminstone hwad hos nom beträffade. Senare på afton träffade han af en tillfällighet fru W., den nu i fin tur öfwergifna enkan. — Swad har ni er dam i dag? frå gade hon. — Hon är upptagen, swarade han. — Och ni? — Jag är ledig. — Ni säger detta med den lugnafte min i werlden. Hwarföre skulle jag intet det? Jag har ett heligt kall att uppfylla, såsom det synes. — Och det är? — Att trösta enkor och faderlösa. — Ni will kanske trösta mig också? frågade fru W. skrattande. — Det är min skyldighet. — Ni är den kostligaste menniska jag någonsin sett. — Jag börjar stiga i wärdet, mår: ker jag. Under några af de följande dagarna wisade sig löjtnant v. K. ånyo i fru