Jag hade plötsligen erinrat mig Sekreterarens fråga till Patern. Wid denna min fråga spratt den siuke i höjden från fin soffa och wille fullkomligen springa upp; men han föll snart utmattad tillbaka. Ett par ögonblick låg han der, likasom utan lif; ansigtet war dödsblekt, ögonen tillslutna. Derpä genom fors hans kropp på en gång af en häftig ryckning; soffan, på hwilken han låg, skakades. Hans ansigte färgades åter af en flygande rodnad. Ögonen rullas de under de tillslutna ögonlocken. Han öppnade dem ännu ide. Sekreteraren Hummel war lita blek fom den sjuke. Nyfiken war han ide i detta ögonblick, men förskräckt. Syr Assessor, han dör, hwiskade Han till mig. — Jcke ännu. — 7Men något testamente funna wi doc ide widare uppsätta här. — SHmwem wet? Den sjuke slog åter upp fina ögon; de woro ftir rande. Han riktade dem än på mig, än på Sekreteraven, men igenkände of; ice. Detta är full galenifap, hwiskade Sekreteraren åter. Jag sade ju det, här fatta wi ide längre upp något teftamente. — 7DåiÅ hafwa tvi en annan uppe gift. — Huru? — Att göra underfökningar. — 3 afseende på den döende? Den redlige mannen frågade med bäfwan, men också med medlidande. Det tyckes hårdt med afseende på den döende, swarade jag honom; men rättmwifan kräfwer det för de efterlefivandes ffull. Jag tänkte på den gamla frun och på de andra personerna. Den sjukes öga Hade under tiden ftir rande fästat fig wid nästan alla föremål i rummet, dem han kunde nå utan att ändra läge. Men blicken war ide längre wild. Den sjuke låg der i en stilla