Tpwå unga enkor. Äfwentyr från en badort. (Forts. fr. föreg. n:r.) — Det tycks nästan fom om den sköna wille begagna mig till ett slags bullwan, anmärkte löjtnanten för fig sjelf; an tingen will hon genom wisad uppmärkt samhet mot min person reta don K:s swartsjuka, eller också will hon låta werlden förstå, att det är hon fom brutit med honom, i fall det gått ända derhän. Lika mycket, jag fer inte att jag fan förlora det ringafte på hur det än är. V. K. har bestämdt kastat fig på en annan bog, och det ser ut som om salig sågwerksegaren i lifstiden gjort bättre affärer än salig bränwinspatron. Jag skall emellertid icke underlåta att infinna mig hos den öfwergifna och trösta henne så godt jag kan. Det stärker i alla fall ens kredit att få promenera med trehundra tusen riksdaler under armen. Mindre fummor har jag gått med. Löjtnant Gustaf B. fortfor att någon tid wara fru T:s följeslagare, och hon fortfor att wisa fin favaljer all tillgifs wenhet få ofta de woro i sällskap med andra. Men när de woro för fig fjelfwa iakttog hon famma falla förbehåll samhet, hwilket likwäl föga bekymrade wår beskedlige löjtnant, ty hans förhoppningar woro, såsom wi weta, af det anse språkslösa slaget. Men en eftermiddag, när han efter wanligheten gjorde sin uppwaktning hos fru T., fann han, till sin stora öfwerraskning, löjtnant v. K. sittande bredwid fru T. i verandan un