Den sjuke blef oroligare. —Känner ni Honom? frågade han mig. — Jag har rest hit i sällskap med honom. Det ryckte till i hans magra ansigte; hans ögon lågade plötsligen åter; wansinnet tycktes på wäg att återkomma. Woro mina tankar på rätt spår? Jag for, fortfor jag, jemte Patern igenom den der trakten der Fransmännen 1813 blefwo öftoerfallna af Kosfakerna. — Han stirrade på mig med fina oroligt brinnande ögon utan att swara. — Patern talade om striden. — Han berättade? — Bland annat, att största delen af Fransmännen blef: wo här nedergjorda.7 — Ja, ja. — Men ide alla. — Nej, icke alla. Hans ögon brunno med större oro; en klar rod: nad flög också återigen öfwer hans ansigte. Han war åter i samma tillstånd, hwari han befann sig i det ögonblick, då fru Langlet genom sitt plötsliga fram rusande afbröt mitt samtal med honom. Jag anknöt mitt samtal just der och ord för ord lika. De fom undkommo Kossakerna, fade jag midare, fingo wäl sedan ett ännu sorgligare Bde? — Huru då? utropade han högljudt och med en blid, fom wille han genomtränga mig. — Man talar der: om.7 — Hwem talar derom? — Iy ni Katholik? frågade jag oförmodadt. — Ja, swarade han Ha stigt. — Och Pater Theodorus är er biktfader ? — Omwad mill ni mig? skrek Han med en fruktanswärd ansträngning. Mina tankar woro på riktig wäg. Ingenting, swarade jag lugut. Swara ni på min fråga. Jsynnerhet skall det hafwa gått illa för en ung man. — Nej, nej, det är ide sannt. — Skulle det hafwa warit ett fruntimmer ?