Norrländska Korrespondenten – 24 juli 1861, sida 3

hittills. — Sjelfwa Sekreteraren — jag såg det på honom — förundrade sig deröfwer. Ni will tillkännagifwa er yttersta wilja? frå gade jag honom widare. — Fa — Ni har gifwit någon uppdrag att i detta ändamål begära förordnande för någon Domstolsledamot att komma hit 2 — Ja, min son. — 7Känner ni er fons handftik? — Ja, wisferligen. — Har han skrifwit detta ? Jag höll framför hans ansigte sonens anfökningsskrift, han betraktade den noga. — Har ni kanske sjelf skriftligen uppsatt ert testamente? — Nej. Det sym sedan flera är warit mig alltför swårt att ffrifma. — Ni will således muntligen göra ert testamente till protokollet? — Det är min önffan. Ånnn hade den sjuke alltid warit lika redig, fom lugn. För Sekreteraren deremot tycktes allt blifwa mera otydligt och obegripligt, ja han blef nästan hemst till sinnes. Den gamla frun stod orörlig, som en bildstod, stödd emot sängen. Jag fortfor. Innan wi skrida till uppsättandet af teftamentet, har jag ännu en formalitet att iakttaga. Jag fänner er ide; Hr Sekreteraren känner er likaledes ide. Likwäl fordrar lagen uttryckligen, att er identitet blir bemwifad. Den sjuke besinnade fig, men blott ett ögonblid. Känner ni icke heller någon af mitt Husfolk? Denna fråga, fom åter upprepades, wisade, huru klar och riktig hans tankegång war. Rej!, swarade jag. Han riktade sina ögon, frågande, på fru Langlet. Frun tänkte efter. Det behöfdes blott, anmärkte jag, att riktiaheten af er person erkändes af en enda, som wore