Norrländska Korrespondenten – 20 juli 1861, sida 3

(Insändt.) Till Linda. Kom, min Sångmö! kom och räck mig handen; Gjut Din själ uti min svoga sång; Knyt med silfversträngens toner banden ter samman, som oss fäst en gång. Kransar fordom vi tillhopa knutit, Fastän vissnade för längesen ... Kom! att blomman som jag nu har brutit Ej må vissna förren den bunditss ren! Drömmens Ande med sin vinge flägtar Och på guldomfattad Harpa slår. Tiden, fjettrad vid Olympens Nectar, Dock förtroligt med sin timma står. Låt de ilande minuter rasta, Glädjens ögonblick är ju så kort: Blott en urknäpp — och försåtligt basta Våra skönsta drömmar evigt bort! Diktens Genius sakta lyfter vingen, vecklar ut en tafla, full af prakt: Glädjen, festligt smyckad, står i ringen, Med Behagens Döttrar till sin vakt. Blott den Lydiskt veka zittran stämdes All en gång melodiskt strömma ut. All Skönhet, som i himlen nämndes, För att måla — Ullennes? bild till slut. Sängarn vigdes vid den helga makten Och med tjusning mot sitt öde gick, — Men, förgäfves! — bur han än slog takten, Sång och spel han ej tillhopa fick. Då steg Känslan ned och honom lärde, Att förgäfves han sin hjerna brytt: Lär dig först att känna Qvinnans värde, Döm ej qvällen af den dag, som grytt. Stanna! Stanna! ropar Sångarn, lär dig Ock af mig att fylla bristens tall! Nu, han hviskar, nu är taflan färdig Och jag målat hjertats Ideal! Nu till Dig jag nalkas, Sångens Tärna! Tag Din bild! — den hviska skall mitt namn.