Norrländska Korrespondenten – 20 juli 1861, sida 3

mans, utan der finnas ock åtskilliga Hr ken, som ge sina idkare råd ock ledighet att deltaga i detta slags öfningar. Helt olika är det på landet. Wår korta, brådskande sommar unnar åt jord: brulsarbetaren ide annat än knappa hwilostunder på söcknedagarne. Således äro endast helgdagsaftnarne att påräkna för de skarpskytteföreningar, fom der upp stå mestadels i kyrkornas grannskap eller i sådana trakter, hwarest befolkningen lefwer i byalag. Redan det wore en wacker början. Men huru skall början ske? Hwar och en, som är bekant med wår hederwärda allmoge, wet också, att den hyser ett slags motwilja för nya inrättningar, ifynnerhet när det blir fråga om tillökning i beswär och utgifter. Så har det warit med förbättringar i jordbruket, få met folkskolorna och en hop andra saker. AXmogen har nog fina ffäl att tänka och göra på det wifet, ända tills den blifwit öfwertygad, att det nya, som föreslos, är godt och nyttigt och utförbart. Hwad som säkrast och fortast werkar på öfwer: tygelsen, är exemplets, är uppoffringens matt. Den makten ligger i Herremäns nens hand, i deras, till hwilka folket fer upp med aktning och förtroende. (Forts.)