Norrländska Korrespondenten – 10 juli 1861, sida 2

swarade Patern. — Skola wi passera förbi ftället? — Om en stund, då wi komma närmare byn. — Det stod ju emellan Fransoser och Kofaker 2 — Ja. En hop Franfofer Hade fördröjt fig under återtåget efter drabbningen wid Leipzig. De stora wägarne rundtomkring woro redan befatta af Ryska och Tyska trupper. De förstnämnde sökte att genom bergsklyftorna framkomma hit. En öfwerlägsen Kofak-trupp hade uppspårat dem och öfwersöll dem här. Jag tror, att blott få af de olycklige förföljde undkommo med lifwet. Sekreteraren hade lyssnat med stor uppmärkfamhet. — ÅTalar man icke, frågade han, och han frå gade med en wiss orolig wäntan, — talar man ide om besynnerliga tilldragelser, som mid detta tillfälle eller wid denna tid skulle hafwa förefallit? — Jag känner det ide, swarade Patern. Hon försökte att gifwa sin röst en likgiltig ton. Jag hade likwäl blifwit mera uppmärksam. Hade wäl Sekreteraren ide förut sagt mig ullt, hwad han wisste eller gjorde han nu sina kombinationer? Wille han nu utforska något närmare? Kände Patern till de närmare omständigheterna? Det tycktes nästan så. Men det syntes mig också wara afgjordt, att han icke hade någon luft att förråda det ringaste för den nyfitne frågaren. Emellertid hade ju Sekreteraren förut meddelat mig blott fina egna berättelser och tom binationer beträffande familjen Lohmann, och hwad berättigade mig att ställa denna krigshändelse i fam band med denna familj? War det ide en kombination å min sida, fom wida öfwersteg hand? — Emellertid fortfor han med fina frågor utan att låta fig afffräckas af den andliges likgiltiga swar: YJag har hört talad, menar jag, om en ung, gåt: