Norrländska Korrespondenten – 10 juli 1861, sida 2

hade dragit sin reshatt djupt ned i ansigtet. En gång trodde jag till och med, att hon gjorde en rörelse, som om hon wille stiga ur på den motsatta sidan af wag: nen; sedan trängde hon fig djupare in uti hörnet. Hon önskade synbarligen att ide blifwa bemärkt af den andlige, men hon funde ide fatta något beflut. Jag höll redan på att fatta misstroende till Henne. Men så snart Patern stigit in, lutade hon fig beflut samt fram ur sitt Hörn och wille tydligen gifwa fig sjelf tilltänua för honom, Det passade hennes stolta, beslutsamma och intagande wäsen. Men BPatern före tom henne; med sitt skarpa öga hade han igenkänt henne, innan hon hunnit att tilltala Honom. Marianne, du här? Han frågade detta, öfwerraskad, förundrad; men huruwida det war hänligt eller owänligt, kunde jag ej urskilja. Hon swarade honom: Jag är få, Or Pater. Jag wille också hälsa på er och säga, huru mycket det glädjer mig, att ni fortfarande är få raff — ÅJa, det går ännu för jig. Men hwarifrån tommer du? — Från — —. Hon. nämnes provinsstaden. 7Och du ernar dig till — till — Han dröjde att uttala ordet. Flickan hade lik wäl förstått honom. Ja, Hr Pater. — RNu? I dag? frågade han, nästan förebrående. — Jag måste, swarade hon sakta. — Wi skola sedermera tala derom, fade han och afbröt samtalet. Också flickan teg. Bådas tystnad i afseende å denna sak begagnade Sekreteraren Hommel för att komma fram med sina frågor. Ah, ah, Hr Pater, har icke en träffning en gång egt rum här i bergen? — LUnder hösten 1813,