Norrländska Korrespondenten – 26 juni 1861, sida 2

någon hotande omständighet twingas att söka skydd för sin egen förfördelade person, det namn, hon bar, eller att herrskarinnan och tjenarinnan en enda gång haft anledning till missbelåtenhet med hwarandra. Under denna tid hade Magdalena fullbordat sina siudier. Hon hade utbildat sig till konstnärinna och sålunda uppnått hwad hon önskade. Tillfället som föranledde upptäckten, kom icke för tidigt. Magdalena hade under den fifta tiden redan flera gånger warit i begrepp att gifwa fig tillkänna för Rosalba fom för henne mer war en män än en herrskarinna; men små tillfälligheter Hade alltid förhindrat denna bekännelse. För den händelse, att Magdalena skulle genom sin familjs ära, hade Grefwen, hennes fader, gifwit det i hwarje stor hufwudstad residerande Benetianska sändebudet underrättelse om sin dotters werkliga namn och stånd. Ända hittills Hade hon ide behöft begagna fig af dessa försigtighetsmått, förrän Fru von Co sels utbrott af raseri fom henne att frukta för mifhandling eller åtminstone för en outplånlig förödmjur kelse, och då hade hon ide öfrigt något annat medel till räddning. Men först nu skulle faran börja för Magdalena. Genom de spioner, med hwilka Grefwinnan omgaf Konungen, erfor hon, att August oftare såg den sköna Venetianskan. Aldrig kunde den stolta, allswåldiga mätressen förgäta de afskywärda ord, som denna främe ling wågat ställa till henne; aldrig funde Hon glöm ma, att hon wunnit Konungen på fin fida, eller att hon, säker på fin triumf, och hånande hwarje Grefwinnans angrepp, fatt sig i iemnbredd med henne! Så djerft och oblygt hade ännu intet fruntimmer må gat mäta sig med henne, få stark och filer hade än