Norrländska Korrespondenten – 15 juni 1861, sida 3

säga att blifva konfirmerad. ett par långa steg, — Må ja ska tro, att ja slipper fram te påsk? frågade han långsamt. — Vi få se, menade presten. Jens gick ett par steg längre ut. Far kund gerna lofva å ta mej fram! hviskade han. -Jag lofvar ingenting, men jag skall se till hvad jag kan göra, svarade den försigtige presten I detsamma gled hans ena ben ett par tum ned emot vattnet. Häåll då fast, menniska! ropade han ängsligt. Menniska! Detta ord trängde direkte midt in i själen på Jens. Nu gällde det just att blifva menniska, det vill Han tog och stod nu midt ute i ån. — Dä hva fasligt hva far ä tung, pustade han, bara jag inte tappar far i åen! Presten märkte att han långsamt, gled nedåt pojkens rygg. Håll fast min son! skrek han, håll väl fast! Du skall komma fram i år, bara du bär mig öfver! — Kan far svära på dä? — Det var för mycket! Svära? återtog den fromme mannen upprörd, nej nu skall du din ogudaktiga slyngel, få vänta ända till — Huh! hva far ä tung! stönade Jens igen, och nu kände presten sina båda helt och hållet på Jenses axlar, och i fotsulor plaska emot vattnet. — Men, för böfveln i våld! skrek han. — Ja tyckte att far svor, hviskade Jens, och vände på hufvudet. Vid den-— na vändning tog presten öfverbalans, och nu var det rockskörten som plaskade i vattnet — det var inte blott ett fotbad, det var en hel simning som hotade honom. Förtviflad, alldeles utom sig, ropade han: — Ja visst för sjutusan! Du skall komma fram! — Hjelp mig bara öfver. I samma ögonblick satt han nästan nasta ögonblick stod han helbregda på andra stranden. — Hör nu, tag mig med, medan du håller på! ljöd en välbekant röst från andra sidan. Det var klockarns, som kom efter. Honom tog Jens också, på nacken, och han kom öfver i en hast Nu gingo alla tre tysta framåt vägen en stund. Presten torkade sina rockskört, klockaren snusade finurligt, och Jens lunkade bakom med strumpor och träskor i handen. — Hvad är hans mening, min kära Ulriksen, sade presten slutligen, kunna vi icke i nödfall försvara att låta den här slyngeln bakom komma fram i år? Åhjo, ers välärevördighet! Han är efter alla anledningar inte så dum som han ser ut till, svarade klockarn. Och på det sättet blef Jens Jensen konfirmerad. (A. B.) 5warjehanda Skådespelerskor fsurstinnor. På ren sednaste tiden ha i Tyskland twå äktenskap ingått mellan skådespelerskor och furstliga personer prins Lövenftein-Iert