Norrländska Korrespondenten – 15 juni 1861, sida 3

, närinna att tada för fin tillwaro. Hon fid fin förs sta underwisning i Venedig och dertill af en mästare med ett märkwärdigt wackert namn. Han hette Diamantini. Man kan blott beklaga, att han mar en ganffa medelmåttig målare och alldeles ide utgjorde nå gon diamant i konstens diadem. Till en början må lade den unga konstnärinnan i olja och dertill kopior efter stora mästare; sedermera gick hon öfwer till mi niatyr-målningar och förfärdigade få kallade dodftyden. Dessa mwunno bifall, kanske mer för dofornas skull, hwilka woro af guld eller silfwer, och ut: delades till presenter. Slutligen började hon med paftellsmålningar, och derwid blef hon. Huruwida hennes målningar werkligen woro så förträffliga, som hennes samtida prisa dem, måste wi lemna oafgjordt. Paftell-måleriet är nemligen, såsom hwar och en mil met, mycdet beroende af tillfälligheter, hwilka åter härflyta från ofullkomliga materialier. Färgerna förblekna, plånas ut och gå oförmärkt öf: wer i hwarandra och konturen lider häraf. Det fan derföre wara möjligt, att taflor, fom wi nu fe, fett annorlunda ut på den tid då de förfärdigades. Det är alldeles omöjligt att en sådan målning ännu fan winna bifall. Mengs, fom wisserligen i en sednare tid förfärdigat fina arbeten, har wisat, att man af dessa grofwa och obehagliga färger lifmäl fan erhålla en temligen kraftig och liflig kolorit. Hans faders hufwud, äfwensom hang eget ungdomliga ansigte äro mästerliga; den berömde Amor icke mindre. Dock tillbaka till Rosalba Carriera! — Hon öfwergaf Venedig och reste omkring till Frankrikes och Tysklands hof. ÖOfwerallt möttes hennes skapelser af lof; man slets om hennes taflor. Furstarne gåfwo