Norrländska Korrespondenten – 5 juni 1861, sida 2

stone, ffall ni begripa den ställning hwari jag befinner mig hos mina slägtingar och mot Mary sjelf. Om jag gifwer min dotters hand till er, hwars far milj är obekant, få skall man säga att det är Helena fom åwägabragt detta giftermål och att jag uppoffrat min dotter för att behaga min kloka fru! — Kaptenen hörde till deras antal, fom ej förmå upprepa en bön, fom en gång blifwit afslagen och tryckte derföre den af Mr Davystone med uppriktig rörelse räckta handen och aflägsnade fig utan dröjsmål, för att dulja den smärta fom sammanpressade hang hjerta. Han låt ro sig tillbaka ombord på sitt skepp, skyndade ner i sin kajuta och kastade sig der i en stol, med en af olycka trossad menniskas dofwa likgiltighet. Sålunda förgingo flera timmar. Mot aftonen fprang han doc upp från fin stol, lät ro fig i land och begaf fig rata wägen till Davystones Hotel. På hans fråga om Miss eller Mrs Davystone tog emot, swarade honom port wakten, att damerna ej woro hemma; denne tillade också att, enligt hwad han Hört, skulle familjen afresa till plantagen twå dagar derefter. Denna upplysning bragte Duport till fullkomlig förtwiflan; med de obestämda förhoppningarne att möta Mary skyndade han genom stadens gator och promenader och wertligen upptäckte han i en wagn Marty mid fin faders sida. Men den blick full af sorg och innerlig kärlek, fom han fästade på henne, beswarade Mary med en blick af kallt föratt, fom fmärtsamt träffade den unge fjö mannen. Förgäfwes fortsatte han fin wandring; det lyckades honom ej att för andra gången möta henne. Då Duport dagen derpå kl. 10 inträdde en rejtans ration, för att frukostera, träffade han der till sin förwåning i ett af de små rummen sin matros Maurice, öwilken fatt wid ett bord tillika med mår gamle bekant